Jag försöker vara så positiv jag kan vara. Med varje motgång kommer medgång. Fånga dagen. Njut i din trädgård. ..... osv
Men idag känns det som ett enda stort bla bla bla bla
Så håll i hatten för jag är jätte jätte ARG!
Idag var jag på väg till en kund för att plantera. På vägen dit står en bil, en bil som sköter sjuktransporter o dyl, vid vägkanten. Föraren står bakom bilen vid vägkanten och jag ser något ligga vid hans fötter. Han tecknar inget men jag stannar precis framför katten vid hans fötter och sätter på varningsblinkers.
På andra sidan vägen står en annan bil stilla vid vägkanten och en annan man står bredvid sin bil. Männen samtalar och tittar snabbt på mig. Dem tilltalar mig inte och när jag går ur bilen säger den ena mannen till den andra: "Men du kunde inget göra". Dem säger inte ett ord till mig utan hoppar in i sina bilar. Jag tänker att dem ska parkera bilarna, men icke. Jag far in i min bil och tutar för att stoppa dem. Men dem kör bara.
Jag tittar ner på en grå vit katt. Den ligger med öppna ögon och öppen mun. Den andas inte. Jag känner på halsen. Var det puls? Nej, ingen puls. Jag ringer 112 och berättar att jag inte vet vart jag ska ringa, men dem hjälper mig till en polisman som absolut vill skicka dit en bil så fort som möljigt. Jag ser en man i ett fönster i kyrkan precis där jag står. Jag tittar på honom och han öppnar fönstret. Jag ber honoim komma ut med en filt. "Jag kan inget om sånt här.", är hans svar.
Jag river till med "Tror du jag åker omkring och plockar döda katter på vägarna va? Vi får ju göra vad vi kan, det här är någons älskling."
En kvinna kommer springandes ut ur kyrkan. Jag bär katten till en gräsplätt och tar av den halsbandet. Kvinnan är ledsen, lite chockad och bär på dåligt samvete, hon hade precis varit ut och sjasat iväg katten. Jag hinner inte lyssna på henne. En kvinna svarar i andra änden av linjen.
Det skär i hjärtat, jag sväljer klumpen i halsen.
Hej.
Har du en katt.
- ja
Jag sitter här hos henne. Hon har blivit påkörd. Hon har lämnat oss.
-jaha ja oj då vadå lever hon inte
Jag sväljer igen.
Det spränger bakom ögonen.
Nej, hon har lämnat oss. Hon är död.
Jag är så ledsen. Jag beklagar verkligen.
Sedan berättar jag vad jag har sett och hört och att jag pratat med polisen. Jag ber henne skriva upp mitt nummer om hon skulle ha några frågor eller behöver min hjälp i något ärende kring detta.
Hon tackar. Hon suckar djupt och berättar att lilla Doxy har fyra små kattungar där hemma.
Jag gråter.
Vi avslutar.
Jag ringer till min svärmor och till min man och gråter.
Hur i hela helvete kan man bara köra därifrån. Ursäkta men jag är så ARG. Jag är så arg arg arg och så ledsen ledsen ledsen. Tre inblandade gubbar, en i ett fönster, en skyldig och en till som stannar upp. Ingen vill ta i problemet. J-vla fegisar!
Jag ska åka förbi med en blomma till Doxys matte.
Adjö Doxy, vila i frid.