Veronica - jag lääängtar till ditt Toscana ibland

Sommaren -97

Jag och min dåvarande pojkvän, nuvarande man, bilade ner till Italien med min pappa och hans sambo. Vi stannade i Österrike för att fira min farmors födelsedag och ha lite roligt med släkten. Fortsatte sedan till Florens där vi bodde på hotell en natt. Den kvällen åt och drack vi gått på ett torg vid Domkyrkan (mer än så minns jag inte). Nästa dag tillbringade vi tillsammans i Florens men framåt eftermiddagen vinkade vi glatt hej då till pappa och B och strosade själva vidare i Florens. Vi åt på restaurang La Nuova Campana och planerade våran fortsatta resa. Morgonen därpå packade vi våra väskor och begav oss till tågstationen.

Från Florens tog vi tåget till Pisa. Denna resa kommer jag aldrig att glömma. Det var så komiskt för när vi väl tagit reda på tåg och perrong kunde vi inte hitta rätt spår. Först stod vi vid ett spår och väntade, men när tåget kom in till perrongen såg vi i sista sekund att det var fel tåg. Nu hade vi ca 30 sekunder på oss att hitta perrongen och hoppa på tåget till Pisa. T tog alla väskorna och jag tog Berlitzen. Sprang sprang & sprang, stannade till vid två konduktörer, slog upp en sida och fann direkt "går det här tåget till Pisa". Konduktörerna började tokskratta, nickade på huvudet, bad att få titta i Berlitzen, skrattandes klappade dem mig på axeln lite lugnande. Skrattade ännu mer när dem fick syn på en konkandes T.

Egentligen hade vi tänkt ta en tur till det lutande tornet i Pisa, men vi längtade så till stranden, så vi åt en pizza på en papptallrik på tågstationen och hoppade på nästa tåg mot Genua. Nja, riktigt så enkelt var det väl inte. Även denna gång höll vi på att gå på fel tåg. Något ropades ut i högtalaren när tåget kom in till stationen. Vi förstod förstås inte ett ord, men grabbade tag i våra väskor, passerade några tågluffare som på engelska sade till varandra att dem som skulle till Genua skulle vänta till nästa tåg. Ha ha dem misstänkte nog att vi var ett förvirrat par och upprepade säkert detta bara av godhet. Vi klev på nästa tåg, satte oss mitt emot varandra och tittade ut genom fönstret på vinodling efter vinodling.

Plötsligt blev det mörkt.
Vi åkte genom en tunnel, T sov, åh HAV! "T vakna!!!" T öppnade ögonen och det blev mörkt. "Jag såg havet!" Vi tog fram kameran, HAV, och sedan blev det mörkt igen. Nu kom tankarna, frågorna, nervositeten, spänningen. När, var, ska vi hoppa av vid nästa station? Vi lät flera stationer passera. Men vid en station kändes allt rätt, massor med blomsterkreationer i urnor, stationen låg högt upp på en kulle och nedanför klamrade sig husen fast mot en brant vägg och all härlighet avslutades med hav. Vi klev av vid Santa Margherita Ligure. Ett paradis!